Månadsarkiv: februari 2017

Vad kan en gymnasie-lärare ta till sig av Torkel Klingbergs forskning om “grit”? – Jo, att elever lär sig olika snabbt, att alla måste träna mycket och att det inte är så viktigt att ha roligt i skolan, utan istället är det viktigt att orka kämpa hårt och länge!

Torkel Klingberg är professor i kognitiv neurovetenskap och i september 2016 kom hans nya bok “Hjärna, gener och jävlar anamma”. I den visar han vad hans egna och andra studier har kommit fram till när det gäller vad som påverkar hur vi lär. Sammanfattningsvis kan man säga att boken slår fast att:

  • Det finns stora skillnader i vilka förutsättningar vi har för att lära oss saker, men alla kan utvecklas mycket med hjälp av träning.
  • Tiden som elever lägger på att träna till exempel läsning och matematik är helt avgörande för hur deras studier går.
  • Yttre motivation som belöningar i form av pengar eller liknande har inte en positiv effekt på lärandet.  
  • Inre motivation som att skolan och lektionerna uppfattas som roliga har inte en positiv effekt på lärandet, tvärtom.
  • Den viktigaste ingrediensen för att lära sig riktigt mycket är istället att ha “grit” som innebär ungefär ihärdighet. Det går bäst i skolan för de elever som förmår att kämpa för en belöning som ligger långt fram i tiden och inte ger upp vid svårigheter.
  • “Grit” är till viss del medfött, men kan också erhållas på andra sätt

Förutom att sammanfatta Klingbergs forskning och reflektera över vad den kan ge oss lärare skriver jag här även en del om vikten av att unga lägger mycket tid på läsning och gör då även kopplingar till annan forskning och andra studier.

Vi har alla olika förutsättningar för att lära oss och skillnaderna är stora
Det har länge varit lite av ett tabu i svenska skolan att tala om att människor har olika förutsättningar för att lära sig saker. Enligt Torkel Klingberg råder det dock ingen tvekan om saken och han hänvisar till egna och andras många och omfattande studier. Sammanfattningsvis konstaterar han att det framförallt handlar om hastighet. Vi ska därför aldrig tala om barn och unga som starka eller svaga i ett ämne, utan istället tala om snabb respektive långsam inlärning. Skillnaderna i hastighet är dock dramatiska. När det gäller arbetsminne, matematik och läsning går det ungefär tre gånger så snabbt för den snabbaste gruppen att utvecklas som för den långsammaste gruppen. Klingberg konstaterar också att teorin om att bara man lägger 10 000 timmar på något, så blir man expert, inte stämmer. Han hänvisar bland annat till en undersökning av schackspelare som visar att för några individer räckte det med 3 000 timmar för att nå expertnivån och för andra har 25 000 timmar fortfarande inte riktigt räckt. Livet är helt enkelt inte rättvist.

Har vi verkligen någon glädje av att veta att livet är så orättvist?
Vad ska vi då göra med den här informationen och finns det inte risk att sådan information gör att barn och unga ger upp? Klingberg menar att blunda för fakta inte förändrar något och att med ökade kunskaper om hur gener och miljö samspelar så kan vi ge fler barn och unga möjlighet “att bättre spela de kort de tilldelats”. Den viktigaste poängen är att vi kan kompensera snabbhet med tid, eftersom om de långsamma eleverna får mer tid kan de komma upp i samma nivå som de snabba. Problemet om man inte har denna kunskap är att de snabba ofta frivilligt lägger ner mer tid på det som de märker går snabbt att lära sig, medan de långsamma lägger mindre tid på det, eftersom de tycker att det går trögt. Han tycker därför att det är oerhört viktig information för alla som arbetar med skola och utbildning, att förstå att vissa elever behöver mycket mer tid i skolan än andra. I yngre år skulle vissa elever behöva dubbelt så mycket lektionstid i till exempel matematik och läsning. Om skolan inte går in och kompenserar hastigheten som vissa barn har, med mer tid till de som behöver, så ökar bara skillnaderna mellan dessa grupper för varje år som går. Om de grupper som behöver får ordentligt med tid så kan skillnaderna istället minska och det som har varit ett problem för vissa barn med till exempel läsning eller matematik kan ibland till och med försvinna. Klingberg uppskattar att andelen barn med läs- och skrivsvårigheter skulle minska med 1-2 procent om barnen fick delta i ett ordentligt lästräningsprogram. Det Klingbergs forskning visar är att träning verkligen ger stora resultat för alla och att alla barn och unga behöver veta att om de övar mycket så kommer de att utvecklas mycket.

En reflektion som jag själv gör är att elever själva ofta anar att de lär sig olika snabbt. Det är något som de märker varje dag i umgänge med sina klasskamrater. Om de samtidigt hela tiden får bilden från lärare och föräldrar att alla har precis samma förutsättningar och att man snabbt kan bli jätteduktig bara man vill det tillräckligt mycket och är tillräckligt motiverad, så är det väldigt lätt att anklaga sig själv och tro att man inte lär sig lika fort som kompisen för att man har fel inställning och att det är något som man kan påverka bara genom att “tänka på rätt sätt”. Men enligt Klingbergs forskning är det inte så. Istället får man acceptera att vi alla lär oss saker olika snabbt, för att våra hjärnor ser lite olika ut och har utvecklats på lite olika sätt. Det enda som kan påverka vår förmåga är mer träning. De flesta kan klara skolan bra och komma in på den utbildning de önskar, men en del kommer att behöva lägga mycket mer tid på det än andra.

Precis som för idrott så krävs väldigt mycket träning för att bli bra i skolan
Klingbergs forskning har visat att ökad tid på träning har stor effekt på lärandet. Han och hans forskargrupp har låtit barn följa träningsprogram som ofta har handlat om 30 minuters träning per dag i saker som arbetsminne, matematik och läsning och sådan träning har gett stora effekter. Klingberg menar att det inte varit så stort fokus på träning i svenska skolan de senaste decennierna, men att det är självklart att det precis som i idrott krävs väldigt mycket träning i till exempel arbetsminne, koncentrationsförmåga, läsning och matematik. Jag håller med Klingberg om att det inte varit fokus på mer träning i den pedagogiska debatten, utan ofta har man istället letat efter nya revolutionerande metoder. Det har också varit ett starkt fokus för lärare att anpassa sig efter eleverna. När lärare har märkt att elever idag har svårare för att läsa längre texter eller svårare för att koncentrera sig och lyssna på en genomgång en lite längre stund, så kompenserar lärare för denna svårighet med att låta eleverna läsa mindre och mindre och låter dem ha färre och färre samt kortare och kortare genomgångar. Men för att kunna tycka att det till slut går ganska bra att ta sig an längre och svårare texter, så måste man först få öva mycket på det och detsamma gäller för förmågan att koncentrera sig och ta till sig av en föreläsning.

Man kan inte bli en god läsare med stort ordförråd utan att läsa riktigt mycket och läsning utvecklar dessutom hjärnan på fler viktiga sätt
Jag var en av dessa lärare som för några år sedan kände behovet av att ge eleverna kortare och enklare texter, ja, till och med började jag använda enklare ord när jag märkte att de inte förstod. Jag har dock sedan flera år och påverkad av nyare forskning tänkt helt om. Om eleverna läser mindre på fritiden så får vi absolut inte minska på läsningen i skolan och svåra ord ska förklaras och inte förenklas. Mängden elever läser är helt avgörande för deras ordförråd och läshastighet, vilket i sin tur kommer att ha stor påverkan på deras förutsättningar att lyckas väl med högre studier. Professor i specialpedagogik Mats Myrberg har uppskattat att en 17-åring som har läst regelbundet under uppväxten har ett ordförråd på 70 000 ord, jämfört med 17 000 ord för den som inte läst. Vårt förändrade samhälle, där boken utmanats rejält av nya medier har lett till ett kraftigt minskat läsande hos unga. Medieforskaren Dino Viscovi beräknar att när unga idag påbörjar universitetsstudier så har de i genomsnitt ägnat minst 1000 timmar mindre till fritidsläsning än tidigare generationer och några andra som kunnat konstatera att unga idag har sämre ordförståelse är de som konstruerar ordförståelsedelen i Högskoleprovet.

Hur mycket vi läser påverkar dock inte bara vår läshastighet och vårt ordförråd. En annan forskare i neurovetenskap, Martin Ingvar, har genomfört forskning som visar att vår förmåga att läsa påverkar de nätverk av hjärnceller som styr till exempel minne, uppmärksamhet, förmåga till abstrakt tänkande, användning och förståelse av faktainformation och också beslutsfattande och självständigt kritiskt tänkande. Ingvar berättar i Modern Psykologi 2013 att han är djupt oroad över svenska ungdomars läsförmåga och han anser att svenska skolan under många år lagt alldeles för lite tid på läsning. Han säger: “Och enda sättet att bli bra, enligt de senaste tjugo årens forskning i neuro­vetenskap och psykologi, är att träna, träna och åter träna”.

När det gäller läsning är min slutsats att vi lärare från grundskolans första år till gymnasiets sista årskurs måste göra allt för att eleverna ska läsa så mycket som möjligt. Visst är det mycket bra med lässtrategier och olika verktyg för att hjälpa eleverna att bli bättre på läsförståelse, men det kan aldrig kompensera för det som många timmars läsning ger när det gäller ökat ordförråd och utveckling av hjärnan. Tiden man lägger på läsning är här helt avgörande.

Varken yttre belöningar eller ett lustfyllt lärande ökar kunskaperna
Klingbergs forskning visar alltså att nyckeln för att lära sig mycket är träning, men hur får vi barn och unga att lägga mycket tid på träning? Det krävs förstås motivation av något slag och Klingberg och hans forskargrupp har lagt mycket tid på att undersöka motivation samt tagit del av annan forskning. Många stora studier i flera länder i världen visar entydigt att pengar och andra yttre belöningar inte ger bättre resultat.

Ännu mer förvånande är kanske när Klingberg påstår att det inte betyder något för resultaten hur roligt eleverna tycker att lärandet är. Han hänvisar bland annat till stora PISA-undersökningar som undersökt elevers inre motivation och konstaterar: “Lägger man ihop resultaten från alla länder finns det ett starkt negativt samband mellan barnens motivation för matematik och deras prestation: ju mer motiverade, desto sämre resultat. I de länder där motivationen ökade 2003-2012 försämrades resultaten, medan resultaten förbättrades i de länder där motivationen minskade. Samma samband sågs också mellan intresset för läsning och prestation på språktesterna”. Även Klingbergs egna studier har visat samma sak. Bland 6-åringar som fått träna matematik på I-pads har deras skattning av hur roligt de tyckt det är inget samband med hur bra det gått för dem. Klingberg menar att ha roligt självklart har ett egenvärde, men att många studier visar att sådan inre motivation inte är tillräckligt för att förbättra resultat i skolan. Han menar att föräldrar och lärare måste försöka få barn och unga att förstå att allt inte kan vara skojigt i stunden, utan att det finns en högre målsättning med kunskaper och färdigheter.

De som lyckas bäst i skolan är elever som kämpar mot långsiktiga mål och inte ger upp för motgångar – de har “the grit”
Klingbergs studier visar att de elever som utvecklas och lär sig mycket i skolan är de som har vad han kallar “grit”. Begreppet har han hämtat från professor Angela Duckworth som definierar begreppet “grit” som en persons förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, trots tillfälliga motgångar. Hennes forskning av många olika områden i livet har visat att det inte är saker som IQ eller begåvning som avgör vilka som når framgång, utan det är just “grit”. Klingberg skriver att det är en slags motivation som inte handlar om att drivas av att något är roligt, utan om att kämpa i motgångar, trots att det inte är roligt. I en studie av 6-åringars matematikträning undersöktes vad som påverkade vilka som lärde sig mest och det visade sig inte spela någon roll vilka som innan visat sig vara bäst på problemlösning, inte heller spelade det någon roll om uppgifterna uppfattades som roliga och barnens grad av impulsivitet eller eventuella uppmärksamhetssvårigheter påverkade inte heller resultatet. De barn som lärde sig mycket var de som hade “grit”, alltså de som var ihärdiga och kämpade på och inte gav upp vid motgångar. Andra studier visar att elever som hade inställningen “boring but important” var de som klarade studierna bäst. De förstod att skolan inte alltid kan vara rolig och att för att bli bättre på något så måste man träna samt att om något är svårt måste man träna mycket. Det handlar också om en insikt om att i denna träning ingår även att man kommer att misslyckas och vara frustrerad ibland, men den enda vägen framåt är att träna ännu mer.

Kan alla få “the grit” och i så fall hur?
“The grit” – denna ihärdighet – ligger nära ett av de fem personlighetsdragen som psykologer talar om, nämligen “samvetsgrannhet”, och den är enligt både Duckworth och Klingberg delvis medfödd, men studier har också visat att om elever får information om “grit” och hur det påverkar skolresultaten, så anstränger de sig mer. De behöver få veta att framgång inte främst bygger på talang, utan på ansträngning och att de måste vara inställda på frustration och många motgångar på vägen. Klingberg berättar att elever som fått korta sådana informationspass, senare presterat bättre i skolan. Det är också viktigt att lärare i undervisningen verkligen uppmuntrar ansträngning.

Det har även visat sig att hur lärare ger elever återkoppling påverkar deras ihärdighet. Det är viktigt att lärare ger ordentligt med konstruktiv kritik för att elever ska anstränga sig. Att bara få veta vad man gjort bra leder inte till mer ansträngning. I en intervju i tidningen Special Nest Neuropsykiatri i fokus säger Klingberg: “Att vi i Sverige ofta har varit kravlösa, i all välmening, men det är inte till barnens bästa i långa loppet”. Klingberg förundras i sin bok över hur självklart detta tänkande är inom idrotten, men ofta så bortglömt eller lågprioriterat i skolans värld. Han är också inspirerad av Carol Dwecks forskning om growth mindset och han berättar att elever som förstår att deras förmågor är förändringsbara är mer benägna att anstränga sig. En viktig del i att ha “grit” är att man kämpar för ett långsiktigt mål och Klingbergs forskning har också visat att elever som fick en timme i början av high school till att reflektera över hur deras studier skulle kunna förbättra världen, senare visade sig prestera bättre under studietiden jämfört med en kontrollgrupp. Att studierna uppfattas som meningsfulla och antas bidra till en bättre framtid för en själv och andra är alltså en viktig del i “the grit”.

Jag menar att vi lärare har mycket vi kan ta till oss av från Klingbergs forskning. Jag tycker att jag själv har haft alldeles för lite fokus på träning och ansträngning under främst mina tidiga år som lärare. Här kan vi hjälpa eleverna genom att informera dem om denna och liknande forskning. Numera säger jag ofta till mina elever att precis som att man kan göra fler och fler armhävningar ju mer man tränar, så blir det lättare och lättare att läsa romaner, ju mer man övar på det. Vi hjälper inte eleverna med färre, kortare och enklare texter i skolan, utan tvärtom måste vi se till att de läser mycket mer! Jag upplever ibland att det finns en hög förväntan från elever idag att lektioner ska vara roliga och att belöningen ska komma snabbt. Kanske ser egentligen hela vårt samhälle ut så, med till exempel sociala medier och med att vi blixtsnabbt kan byta till en ny, om en tv-serie börjar kännas lite långsam eller tråkig. Om vår målsättning är att våra elever ska lära sig så mycket som möjligt måste vi dock kanske stå emot den där förväntan och istället berätta för våra elever att, ja, den här grammatiklektionen är kanske inte jättekul, men om man pluggar mycket, så är det fantastiskt roligt att om några år kunna prata och skriva på ett annat språk. Även om det ändå av andra skäl kan vara viktigt med roliga inslag på lektionerna ibland, så är det viktigt att komma ihåg att det inte är en bra måttstock på hur mycket eleverna lär sig.